Clear Your Mind

Jag har under vuxna år levt relativt hälsosamt, tänkt på att röra mig och ätit ganska bra. Har väl alltid tyckt att jag mått relativt bra, fått vara frisk och känt mig fysiskt och psykiskt stark.

För 3 år sedan började min man bli successivt sjuk, han fick mer och mer ont i kroppen och hans ork dalade sakta men säkert.

För 2 år sedan föddes vårt andra barn och sedan tidigare har vi en dotter som i dag är 8 år.
När vår son föddes axelererade min mans besvär. Som nybliven mamma igen och utan att kunna få någon hjälp i vardagen, innebar det att det gick ganska snabbt utför. Även om jag alltid känt mig stark tidigare började jag nu känna mig svag. Till en början var det väl mest att jag kände mig trött men samtidigt ”uppjagad” hela dagarna.

Hösten 2010 var en höst som jag aldrig trodde skulle ta slut. Min man blev heltidssjukskriven och fick diagnosen fibromyalgi – kronisk trötthetssyndrom. Det innebar ett stort trauma i vår familj.

Det var väldigt synd om Matthias på alla vis, vänner och familj lade all sin uppmärksamhet på honom och hur synd det var om honom. Jag fick bara vara ”stark” och hålla skenet uppe. Det gick till en början, men det höll inte länge. Att hela tiden sitta vid sidan av detta och aldrig själv få ett ”hur mår du egentligen” kändes för jävligt!

Det var inte förrän jag bröt ihop var jag än var, hos frissan, på dagis osv, som jag insåg att jag nog inte mådde så bra. Jag hade så mycket sorg inom mig.

Gick faktiskt till min husläkare för att jag kände att jag behövde prata av mig om allt elände hemma. Jag fick starka antidepressiva, lugnande samt sömntabletter, trots jag påpekade att jag varken var deprimerad eller hade svårigheter med att sova…

Vid tiden när Matthias började BWO var han kroniskt trött, sov ungefär 20 timmar per dygn, han hade värk i hela kroppen och tog ordentligt starka värktabletter innan han ens kom upp ur sängen. Han åt ca 12 Tramadol eller Citodon om dagen, tog både insomningstabletter och sömntabletter, men sov ändå inte bra.
Vidare var han otroligt instabil, hejdlöst ledsen, avtrubbad, trött, irriterad och väldigt osocial.
Orkade varken med mig, barnen, hemmet, vänner, arbete osv. Han vände sig inåt fullständigt.

När Matthias kom hem efter första(!) träningspasset var det bara ren lycka. Det glittrade i hans ögon och han såg glad ut, julafton! Det tog inte många träningpass med BWO förrän Matthias släppte både värktabletter och sömntabletter, han sov och hade inte så ont längre.

Innan min egen träning för att optimera mina hjärnvågor kände jag mig ganska tom och värdelös, jag orkade inget längre och var bara ledsen hela tiden. Jag hade mycket oro i ”magen”, spinnande tankar osv. SE frågeformuläret.

Det tog inte heller många behandlingar för mig innan jag började känna skillnad. Jag kände att jag kom ur den där ”bubblan” som jag var fångad i. Jag kände LYCKA!

Efter 20 träningspass är jag tillbacka till gamla Linda fast 100 gånger starkare och friskare. Jag tror på framtiden. Bubblan är som bortblåst!

Jag var med om en ridolycka 1999, vilket resulterade i ett brutet nyckelben. År 2000 opererade jag min axel för första gången och gjorde en acromioplastik. Detta blev inte bra vilket resulterade i operation 2002, 2006 och 2008 och nu för ett halv år sedan pratade läkarna om en femte operation då de skulle ta en sena ifrån benet och ”laga” ihop det som förstörts.
Mina axelbesvär har inneburit kronisk värk som accelererat vid ansträngning. Stickningar ut i hela armen och fingrarna. Ont men ändå bortdomnat på något konstigt vis.

Jag har under de sista åren insett att så här får jag nog ha det och accepterat värken i axeln och tidvis värktabletter, men genom hjärnoptimeringen har den successivt försvunnit och idag är värken så gott som obefintlig.

Jag har kommit långt ner till och igenom mina ”rädslor” som har gjort att jag kunnat släppa allt det jobbiga och det jag känt mig rädd för. Idag har både jag och Matthias nytt jobb och jag känner tillförsikt om framtiden för både mig och min familj!

Linda af Klinteberg

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Hej!

Vill bara berätta om allt som börjat hända sedan jag tränade.
Jag stod precis i duschen och tänkte på hur bra allt har gått på senaste tiden.
Nu är väl min "sexmånadersutvecklingsfas" snart över också ;).
Tänkte att det är kul för dig att veta hur det går.

Jag har lättare för att ta mig framåt lixom, skriver mail, ringer runt och kollar upp lättare (och snabbare).
Jag vinner i massa spel (sällskapsspel, dataspel och tvspel), kan ha att göra med hjärnträningen ;), det är kul i alla fall.
Jag har fått massa mer ideer och kreativitet på senaste också, jag testar nya saker och går lite utanför de vanliga ramarna, det är kul.

Det går superbra i skolan och jag får massa beröm, speciellt av min ena mentor som jag också har i bild och form =)
Hon säger att hon är stolt över mig för att jag kommer på bra ideer med designen och att jag är väldigt ansvarsfull med hemuppgifterna och att det funkar bra. Kul att Hon säger att hon är stolt över mig, speciellt inom design eftersom jag ser upp till henne och hon är jätteduktig=).

Just nu är enda gången i mitt liv (bortsett från ett halvt/ett år då saker och ting var medgörliga och trevliga) som jag vill att tiden ska sakta ner.
Jag har alltid tänkt att "kan jag inte bli större/vuxen, kan jag inte få ett jobb, kan inte tiden gå fortare? Det kan inte bli sämre i alla fall!).
Nu vill jag att tiden ska gå lagom fort tills jag slutar och sen vill jag bara njuta av det som kommer =). Sköööönt.

Mamma var ju lite orolig över att jag skulle gå hos min psykolog mer sällan, men tror det var bra hon var med dit så de fick prata. Mamma behöver lära sig att inte oroa sig hon med och leva mer i nuet ;)
Kram!

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Jag har känt Stig i mer än 30 år och kan inte påstå att det var därför jag var skeptisk till att låta honom träna min hjärna.

Utan det var mer…  träna hjärnan? Går det för det första? Kan det inte vara farligt, behövs det, osv.

Innan jag bestämde mig ville jag försäkra mig om något slags objektivt utvärderande på ev resultat, man fyller i frågeformulär före och efter träningen men hur man än vänder och vrider så är svaren subjektiva. Vi kom därför överens om att jag skulle göra MENSAs IQ-test innan träningens början och efter avslutad träning göra testet igen.

Det är allmänt vedertaget att man inte kan påverka intelligensen i någon väsentligare grad.

Jag började med att göra testet 24/2 i Malmö tidigare i år och tränade därefter 2 x 10 pass med tre veckors uppehåll emellan.

På första testet fick jag 120 i IQ vilket innebär att 9% av befolkningen har högre resultat, för att bli medlem i MENSA krävs 131 i IQ, d v s endast 2% av befolkningen lyckas med det.

Redan efter de 10 första passen kände jag att min sömn var förbättrad till perfekt. Detta var också huvudsyftet till att jag körde BST.

Jag upplevde även en ökad energi och ett förbättrat fokus.

Hade vi inte kommit överens om att jag skulle träna 20 pass, eftersom det enligt Brain State Technologies är vad som normalt minst krävs för permanent resultat, hade jag nog i det läget faktiskt varit ganska nöjd efter de första 10. Jag förstår nu dock bättre varför det krävs 20 och det kändes ännu klarare och mer ”helgjutet” efter de sista 10 passen.

Eftersom vi också ville se hur träningen stod sig i tiden gjorde jag mitt andra test ca 5 månader efter avslutat träning, denna gång i Lund.

Jag fick 131 och är därmed nu medlem i MENSA.

Vad säger man?

Att ha investerat i BST träningen är bland det mest intressanta jag har gjort. Jag tror i och för sig inte att jag har blivit smartare, däremot är jag övertygad om att jag utnyttjar min kapacitet bättre. Beslutsvägarna i hjärnan går snabbare, det är mindre oväsentligt i vägen.

En annan ”biverkning” är att jag fullständigt har slutat med alkohol. Detta var inte syftet med BST men det har blivit en aversion för egen del mot alkohol. Det har liksom blivit en inre känsla av det skulle ”förstöra” något värdefullt. Detta är en fantastisk känsla. Om man inte har någon känsla av saknad överhuvudtaget så märker man inte att det har försvunnit. Detta är den absolut häftigaste erfarenheten med BST.

Till sist: tack!

Undrar ni över något får ni gärna skriva till Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Min historia är anledningen till att jag kom in på BST och också därför jag nu driver Clear Your Mind.

Jag har ett antal gånger bränt ut mig rejält. Totalt fyra med påföljande depression. Det är ju normalt inget man vill prata om eftersom det går stick i stäv med så som "man" vill vara, d v s uppskattad, rolig, effektiv, intressant, snygg, vacker, företagsam, intelligent, cool, framgångsrik, älskad helt enkelt, harjagglömtnågot…?

Klart jag har, för listan kan göras oändligt lång. Inte bara för mig utan säkert för många andra också.

Varför gör många, kanske alla, sådana "listor"? Som jag ser det finns det en orsak till allt. För att gå direkt till kärnan så tror jag det beror på rädslor (t ex att tala inför andra, att förverkliga sina drömmar...) som i sin tur beror på något. Livet.

De flesta av oss föds i balans och har potential att leva så också. Anledningen till att det inte alltid blir så beror på att vi måste lära oss leva först. Det gör vi på olika sätt, eller rättare, föräldrarna gör det på olika sätt för oss. I början.

Vissa tycker barn ska ha en fri uppfostran, andra att den ska vara sträng. Och allt som finns däremellan. Hade något varit mera rätt än något annat hade vi nog vetat det vi det här laget.
Det är hur som helst precis här det börjar, någon sätter ramar för någon annan.

I mitt fall förstod jag ganska snabbt att de gällde att vara duktig. Jag är uppfödd på landet och kommer inte skörden in i tid så har man inget att äta över vintern. Nåja, så var det kanske mer förr men det är fortfarande naturligt något som genomsyrar generation efter generation.

Likaså är det helt nödvändigt att vi inte blir uppätna av första bästa rovdjur när vi lämnar hemmets vrå eller överkörda av en bil eller välter ner dyraste finaste vasen under tiden vi kravlar omkring och upptäcker världen. Det kan nog vara så att ju räddare föräldern är för att det ska hända barnet något desto räddare (eller ibland tvärtom dumdristigare) blir barnet efterhand. Antingen för att vara till lags och därigenom identifierar sig med föräldern eller för att revoltera. Balansen är svår och ofta hårfin.

Enligt barn- och föräldrapsykologen Malin Bergström kan för stort fokus på säkerhet leda till att barn hämmas i sin utveckling. Världen framstår som en farligare plats än vad den faktiskt är och enligt Malin Bergström förlorar barnen också tilltron till sin egen förmåga att klara av saker. Konsekvensen kan bli att barnet antingen skräms till passivitet, eller ljuger för att kunna göra sina farligheter i fred och för att slippa föräldrarnas oro. Här uppstår därigenom mer eller mindre starka mönster.

Varför är föräldern rädd då? Här förväxlar jag inte rädsla med omvårdnad, det är något helt annat.
Jo, föräldern har ju också varit barn och det som en gång blivit inlärt och accepterat är svårt att förändra. Historien tenderar då att upprepa sig. Tills man löser upp det underliggande mönstret och därmed kan gå utanför ramarna.

För att återgå till min historia var jag till sist sjukskriven från jan till okt under 2008.